Träffen, som lockade 28 medlemmar, inleddes i Länsmuseet Gävleborgs magasin med visning av 50 skisser, flera akvarellerade, av Ewald Dahlskog utförda från 1930 till slutet av 1940-talet för Bo Fajans. Skisserna ägs av länsmuseet. Skisserna kommenterades av specialisterna Per-Arne Jonsson, Thomas Dehlin och Johan Mårtensson som tillsammans med Kristina Lindkvist valt ut dem bland drygt 200 skisser i samlingen.

Förflyttning till Betlehemskyrkan, fika med mackor och kaffe/te.

Föredrag av medlemmen och Dahlskogsamlaren Per-Arne Jonsson som berättade till Power Point om kulvasens historia, teknik, förändring, märkning och glasyrer.

Han berättade att om kulvasen inte är numrerad med storlek är den tidig, dvs mellan 1930-1931. Den började serietillverkas 1933/34, finns i priskurant 1934 i fem storlekar, kallas ”Kulvas”. Från början tänkt i tre storlekar, den största stl 3, sedan 2 och 1. Men 1934 beslutade man att göra två mindre som fick stl.nr 0 och 00. De tidiga har glasyrbeteckning 176 målat undertill – i svart på röd botten. Hela kulvasen var rödglaserad med svart glasyr målad i de horisontala konkava ”ränderna”, mellan de utstående ”kanterna” som Ewald Dahlskog kallade bommar. När den serietillverkades fick den rödsvarta dekoren nr 604, röd/svart. Den första produktionen var svart inuti och svart i halsringen. De serietillverkade är röda i halsringen och svarta eller annan kulör invändigt. Undantag finns och bekräftar regeln, som man brukar säga.

Därefter berättade medlemmen och Dahlskogsamlaren Johan Romano Mårtensson, barnbarnsbarn till Gösta Boberg, om Ewald Dahlskog uppdrag och arbete vid fabriken, lite om hans övriga konstnärliga insatser och att det gick strålande för Bo Fajans under 30-talet och 40-talet. Ewald Dahlskogs funkis och räta linjer blir mjukare och mer organiska under 40-talet, mer naturalism. Enligt Johan uttryckte Gösta Boberg att den snäckformade lilla skålen med pärlemoinsida och atomglasyr på utsidan var den tekniskt mest svåra och fulländade produkten som företaget tillverkat.

Johan berättade att fabriken ville anlita en ny konstnär för nya kollektioner till Stockholmsutställningen och vände sig till Svenska Slöjdföreningens förmedlingsbyrå som rekommenderade Ewald Dahlskog. Företaget ville gå ifrån den allmogeliknande stilen och finna något nytt. Tanken var att Ewald Dahlskog skulle göra en kortare insats vid fabriken inför utställningen men eftersom hans kollektion blev en succé ville de fortsätta samarbetet. Vid utställningen i London 1931 stod Ewald Dahlskogs produktion i fokus och blev omtalad, 1933 gjorde hans kulvaser återigen succé i Chicago. I pressen jämfördes Ewald Dahlskogs fantastiska glasyreffekter (egentligen Gösta Bobergs), som lyftes fram genom Dahlskogs känsla för form, med Farstagodset, Wilhelms Kåges berömda gods från 30-talet.

Dahlskog med terrassurna på väg till Stockholmsutställningen 1930.